Källa: Huffington Post
Feb 11, 2011
Av Ethan Nadelmann, VD Drug Policy Alliance
Fritt översatt till svenska av morecan
Vissa årsdagar utgör ett tillfälle att fira, andra en tid för eftertanke, ytterligare andra en tid för handling. I juni är det fyrtio år sedan president Nixon förklarade krig mot narkotika efter att ha identifierat narkotikamissbruk som "samhällets fiende nr. 1". Såvitt jag vet finns inga planer på att detta ska firas. Vad som däremot behövs, verkligen viktigt, är eftertanke och handling.
Det är svårt att tro att amerikaner har betalat ungefär en biljon dollar (plus minus några hundra miljoner) på det här fyrtio-åriga kriget. Svårt att tro att tiotals miljoner har arresterats, och många miljoner låsts in i häkten och fängelser, för att ha begått icke våldsamma handlingar som inte ens var ett brott för ett sekel sedan. Svårt att tro att antalet fängslade personer för droginnehav ökat mer än tio gånger även som landets befolkning ökade med endast hälften. Svårt att tro att miljoner amerikaner har fråntagits sin rätt att rösta, inte för att de dödat en landsman eller förrått sitt land, utan bara för att de köpt, sålt, producerat eller helt enkelt innehaft en psykoaktiv växt eller kemikalie. Och svårt att tro att hundratusentals amerikaner har fått tillåtelse att dö - av överdoser, aids, hepatit och andra sjukdomar - eftersom drogkriget blocker och även förbjuder att behandla beroende av vissa droger som ett hälsoproblem snarare än straffrättsligt.
Vi måste reflektera inte bara på konsekvenserna av detta krig hemma utan även utomlands. Den drogrelaterade brottslighet, våld och korruption i Mexiko i dag kan liknas av Chicago under alkoholförbudet - gånger femtio. Delar av Centralamerika är ännu mer utom kontroll, och många karibiska nationer kan bara hoppas att de inte är nästa. Den illegala opium- och heroinmarknaden i Afghanistan står enligt uppgift för en tredjedel till hälften av landets BNP. I Afrika sprider sig illegal vinst av drogförbudet, människohandel och korruption snabbt. När det gäller Sydamerika och Asien, ta ett ögonblick och ett land, och situationen är ungefär likadan, från Colombia, Peru, Paraguay och Brasilien till Pakistan, Laos, Burma och Thailand.
Krig kan vara kostsamt - i pengar, rättigheter och liv - men ändå nödvändigt för att försvara den nationella suveräniteten och kärnvärden. Det är omöjligt att sätta det målet när det gäller kriget mot droger. Marijuana, kokain och heroin är faktiskt billigare i dag än de var i början av kriget för fyrtio år sedan, och lika tillgängligt nu som då för den som verkligen vill ha dem. Marijuana, som står för hälften av alla drogrelaterade gripanden i USA, har aldrig dödat någon. Heroin är i princip omöjlig att skilja från hydromorfon (alias Dilaudid), ett smärtstillande läkemedel som förskrivas av läkare, som hundratusentals amerikaner har förbrukat på ett säkert sätt. De allra flesta människor som har använt kokain blir inte missbrukare. Var och en av dessa droger är mindre farliga än regeringens propaganda påstår men tillräckligt farliga för att förtjäna intelligenta förordningar snarare än totalt förbud.
Om efterfrågan av någon av dessa droger var två, fem eller tio gånger mer än vad de är idag, skulle utbudet finnas där. Det är vad marknaden gör. Och vem har nytta av dödsdömda strategier att kontrollera utbudet trots deras uppenbara kostnader och misslyckanden? I grund och botten finns två intressen: de tillverkare och försäljare av illegala droger som tjänar långt mer än de skulle om deras produkt var juridiskt reglerade snarare än förbjudna, och rättsvårdande myndigheter för vilka utbyggnaden av förbudspolitiken leder till jobb, pengar och den politiska makten att försvara sina egna intressen.
Republikanska och demokratiska guvernörer, konfronterade med massiva underskott i statsbudgeten, vill nu införa alternativ till fängelse för icke-våldsamma narkotikabrottslingar de skulle ha förkastat bara för några år sedan. Det skulle vara en tragedi, om dessa blygsamma men viktiga steg, inte skulle resultera i någonting annat än ett vänligare, mildare drogkrig. Vad som egentligen behövs är en ny syn som identifierar problemet inte bara som ett drogberoende och förbud utan syftar till att minska betydelsen av kriminalisering och det straffrättsliga systemet i narkotikakontroll i största möjliga utsträckning och samtidigt öka allmänhetens säkerhet och hälsa .
Ett bättre sätt att markera 40-årsdagen av kriget mot droger är genom att bryta de tabun som förhindrar rättvis bedömning av kostnader och misslyckad drogpolitik samt dess olika alternativ. Knappt ett enda sammanträde, revision eller analys som gjorts på uppdrag av regeringen under de senaste fyrtio åren har vågat genomföra denna typ av bedömning. Detsamma kan inte sägas om krigen i Irak eller Afghanistan eller nästan alla andra domäner av allmän ordning. Kriget mot droger fortsätter i stor del därför att de som håller i plånboken inriktar sin kritiska uppmärksamhet endast på genomförandet av strategin snarare än själva strategin.
"The Drug Policy Alliance" och våra allierade i denna snabbt växande rörelse har för avsikt att bryta denna tradition av förnekelse - genom att förvandla detta jubileum till ett år av åtgärder. Vår målsättning är ambitiös - att uppnå den kritiska massa vid vilken fart för en reform överstiger den kraftfulla tröghet som behållit den bestraffande förbudspolitiken alldeles för länge. Detta kräver samarbete med lagstiftare som vågar höja de viktiga frågorna, och organisera offentliga forum och communities där medborgarna kan vidta åtgärder, och att mobilisera aldrig tidigare skådad omfattning av kraftfulla och framstående individer som uttrycker sina avvikande åsikter offentligt, och organisera i städer och stater att ingå nya dialoger och riktningar i lokal politik.
Räkna med fem teman som kommer uppmärksammas ständigt under detta jubileumsår.
1. Marijuanalegalisering är inte längre en fråga om om utan när och hur.
Gallups opinionsundersökningar visade att 36% av amerikanerna under 2005 var för legaliserad marijuana medan 60% var emot. I slutet av 2010 hade stödet ökat till 46% medan oppositionen hade sjunkit till 50%. En majoritet av medborgarna i ett växande antal stater säger nu att rättsligt reglerad marijuana är mer förnuftigt än med förbud. Vi vet vad vi behöver göra: arbeta med lokala och nationella allierade för att utarbeta och vinna initiativ för legalisering av marijuana i omröstning i Kalifornien, Colorado och andra stater, bistå federala och delstatliga lagstiftare att införa lagförslag att avkriminalisera och reglera marijuana, alliera sig med lokala aktivister för att skapa tryck på polis och åklagare att omprioritera marijuana-arresteringar, och hjälpa och ingjuta mod i framstående individer inom förvaltning, näringsliv, media, den akademiska världen, underhållning och andra samhällsskikt att offentligt stödja ett slut på marijuanaförbudet.
2. Överfyllda fängelsen är problemet, inte lösningen.
Rankad nr. 1 i världen både i absoluta antal och per capita fängslande är skamligt som USA skyndsamt bör minska. Det bästa sättet att lösa problemet med överfyllda fängelsen är att minska antalet personer fängslade för att fredligt brott mot narkotikalagen - av avkriminalisering och i slutändan legalisering av marijuana, genom att erbjuda alternativ till fängelse för dem som inte utgör något hot utanför fängelsemurarna, genom att minska obligatoriska minimikrav och andra hårda domar, genom att åtgärda missbruk och andra drogmissbruk utanför det straffrättsliga systemet snarare än inom den, och genom att insistera på att ingen spärras in helt enkelt för innehav av en psykoaktivt ämne, som inte skadar andra. Allt detta kräver både rättsliga och administrativa åtgärder av regeringen, men de systemiska reformer kommer bara att ske om målet att minska överfyllda fängelsen är i stort sett anammat som en moralisk nödvändighet.
3. Kriget mot droger är "den nya Jim Crow".
Omfattningen av ras oproportionerlighet vid tillämpningen av narkotikalagstiftningen i USA (och många andra länder) är groteskt, afroamerikaner har dramatiskt mer risk att arresteras, åtalas och fängslas än andra amerikaner som bedriver samma brott mot narkotikalagstiftningen. Oro över rättvisan mellan raserna hjälpte till att motivera kongressen att reformera de obligatoriska minimikrav i narkotikalagstiftningen förra året men mycket mer behöver göras. Ingenting är viktigare i detta skede än vilja och förmåga av afro-amerikanska ledare att prioritera behovet av en grundläggande reform av narkotikapolitiken. Detta är ingen lätt uppgift med tanke på den oproportionerliga omfattningen och konsekvenserna av narkotikamissbruk i fattiga afro-amerikanska familjer och samhällen. Men det är nödvändigt, om bara för att ingen annan kan tala och agera med den moraliska auktoritet som krävs för att övervinna både djup liggande rädsla och starka särintressen.
4. Politikerna får inte längre tillåtas att trumfa vetenskap - och medkänsla, sunt förnuft och en försiktig finanspolitik - i hanteringen av illegala droger.
Överväldigande bevis pekar på ökad effektivitet och lägre kostnader för att hantera missbruk och andra drogmissbruk som frågor av hälsa snarare än straffrättsliga. Det är därför DPA intensifierar våra ansträngningar att förändra hur drogproblem diskuteras och behandlas i lokala samhällen. "Tänk globalt men agera lokalt" gäller narkotikapolitiken så mycket som någon annan domän av allmän ordning. Det skulle naturligtvis vara bättre om en president som utser någon annan än en polischef, militär eller professionell moralist som "drug czar". Men vad som verkligen skulle betyda något är att ändra droganvändning från kriminell handling till ett hälsofråga. Och lika viktigt är att se till att nya dialoger om narkotikapolitik bygger på vetenskapliga bevis samt bästa praxis från hela landet och utomlands. En av våra specialiteter på DPA är att få folk att tänka och agera utanför boxen om droger och narkotikapolitiken.
5. Legaliseringsfrågan måste upp på bordet.
Inte för att det nödvändigtvis är den bästa lösningen. Inte för att det är det självklara alternativet till det uppenbart misslyckande drogförbudet. Men tre viktiga orsaker: för det första eftersom det är det bästa sättet att dramatiskt minska brott, våld, korruption och andra extraordinära kostnader och skadliga konsekvenser av ett förbud, för det andra, eftersom det finns så många alternativ
- Faktiskt mer - för rättslig reglering av droger som det finns alternativ för att förbjuda dem och för det tredje därför att sätta legalisering på bordet innebär att ställa grundläggande frågor om varför drogförbudet först uppstod, och om de var eller är verkligen nödvändiga för att skydda de mänskliga samhällena från sina egen sårbarhet. Att insistera på att legalisering ska ligga på bordet - i lagstiftande utfrågningar, offentliga forum och interna diskussioner i regering - är inte samma sak som att förespråka att alla droger skall behandlas på samma sätt som alkohol och tobak. Det är snarare ett krav att förbudspolitiken inte behandlas som evangelium utan som politiska val som förtjänar kritisk bedömning, inklusive objektiv jämförelse med icke-förbudspolitikens synsätt.
Så det är planen. Fyrtio år efter det att president Nixon förklarade krig mot droger, lägger vi beslag på denna årsdag för både eftertanke och handling. Och vi ber alla våra allierade - ja alla som har reservationer om kriget mot narkotika - att tillsammans arbeta med oss i vår kamp.
"Det behövs en ny narkotikapolitik i landet. Liberaldemokraterna driver öppet frågan om avkriminalisering av eget bruk av narkotika, legalisering av medicinskt cannabis och en human vård av missbrukare som inte kriminaliserar de som har sjukdomar. Dessutom vill vi få en objektiv utredning frågan om den känsliga frågan om en partiell, eller fullständig, legalisering av narkotika."
